crack

Människor här verka tycka jag är jävligt intensiv. Idag var jag tvungen att lämna sal för att jag grät av skratt åt skämt jag formulerat i huvudet. Downer; efteråt förklara för folk vad som är kul (om man vägrar tror spanjorerna att det är för att jag tror att dom är dåliga på engelska. Suck) och mellan frustandet bubblar underlig historia upp om troll och huvudlösa lamadjur som äter äpplen och fisande tomtebloss. Min lärare tror garanterat att jag går på något.

Jag fattar inte varför mitt humör gungar så otroligt. för det mesta tycker jag att jag är fullkomligt enastående. skjukt rolig. struntar fullkomligt i om ngn annan tycker det. vilket väl är bra, antar jag. och i most of the cases så tror jag faktiskt att folk håller med mig. Min bästa vän här sa att hon önskar att hon också kunde se på folk som jag. Tycka om folk. Skratta med alla.

Men ibland så känner jag mig så ensam och då blir allt man ser bevis på det. Ikväll har jag vart i fint slott, förbi en moské och sett par i hotellbarer med martini och blanka skor. Hemlösa med sovsäckarna och hundarna. Och i varje ansikte tyckte jag mig se samhörighet till något. Varann. Det varma ljuset. Självklarheten i obscena skämten sinsemellan. Och jag gick med mitt block och musik i öronen och tänkte att det vore fint att få de här orden tillägnade sig


Say whatever you have to say, I'll stand by you.
Be whoever you have to be, I won't judge you

Sing whatever you have to sing to get it out and not become a recluse about how to come out
I know you never meant to but you dooh but you do
Still I need your sway, because you always pay for it
And I, and I need your soul because your always soulful
And I and I need your heart, because your always in the right places

And take whatever you have to take, you know I love ya
come however you have to come, and get it out and get it out